Krönikor, Personligt

Milestone – Nummer 100!

Detta är min 100:e bloggpost på den här bloggen (Woohoo, Milestone – Nummer 100!), så jag tänkte att den får bli extra personlig.
I januari 2015 skrev jag en krönika på barntotal.se.

Det är den mest personliga text jag någonsin skrivit och dessutom publicerat. Är ni redo? Ok, då kör vi!

Milestone - Nummer 100!

”Jag har tappat mina tarmar, och de lever!”

Detta är den mest personliga, utlämnande krönika jag hittills skrivit. Det är mycket för min egen skull jag skriver detta. Det finns många som inte tror att något sånt här kan hända, men det hände mig.

Jag var 18, bodde hemma hos mamma och gick i gymnasiet när jag en dag vaknade med magont. Stannade hemma från skolan och det kändes precis som magsjuka.

Sprang fram och tillbaka på toaletten mestadels av dagen.

Vid 15-tiden kom min mamma hem från sitt jobb och såg hur dåligt jag mådde. Hon gick och köpte blåbärssoppa. För magen. När hon kom tillbaka hade jag så ont att jag höll i köksbordet och hoppade allt vad jag kunde. Smärtan var värsta tänkbara.

När jag bad min mamma ringa en ambulans förstod hon att det var illa. På den tiden gick jag inte till doktor om jag inte var i princip döende. Dessutom är jag extremt nålrädd. När mamma ringde fick hon frågan om jag var gravid. Hon svarade att jag troligtvis hade blindtarmsinflammation och absolut inte var gravid.

Hon hann bara lägga på luren så kände jag att jag fort måste till toaletten. Tänkte att nu skiter jag på mig!

In på toa, ner med brallorna och….och innehållet i min mage trycktes ut rakt ner i toastolen. Fort som fan gick det och jag hann inte bli rädd förrän jag kände hur det rörde sig i toastolen. Någonting rörde sig vid min ena skinka.
Livrädd flög jag upp från sitsen och skrek: ”Mamma! Jag har tappat mina tarmar, och de lever!”

Mamma kom inspringande i badrummet, tittade ner i toalettstolen och utbrast: ”Nej, men herre Gud!” Sen lyfter hon upp en liten, liten bebis ur toalettstolen, rensar bort allt slem ur hens hals och lindar in hen i en handduk. (Detta har hon återberättat för mig då jag inte minns den biten).

Det enda jag själv ser är blod och en tarm som hänger ur mig mellan mina ben.

Det är naturligtvis navelsträngen, men det förstår jag inte då utan är helt säker på att det är en tarm och att jag håller på att dö.

Plötsligt ringer telefonen. Mamma säger:
”Vi måste svara, för ibland ringer ambulansen tillbaka. Spring före du så kommer vi efter”.
Springa före betydde att jag, med byxorna vid fotknölarna, halvhoppade bredbent mot köket och telefonen. Bakom mig gick mamma hukandes och bar bebisen som satt fast i navelsträngen som hängde mellan mina ben. Ni kan se det framför er va?

Vi kom fram till telefonen och jag svarade. Det var en kompis till mig som undrade vad jag gjorde. Iskallt svarade jag: ”Jag har inte tid just nu, kan jag ringa dig sen?”.

När ambulansen kom sa de att jag fått en liten son. Jag försökte förtvivlat få dem att förstå att jag inte alls fått barn, utan höll på att dö! De bad mig hålla i något. Det såg ut som nån slags tång. Det hängde en tarm i den.
Jag blev hysterisk, varför vill de att jag ska hålla i min tarm?

Ambulansmännen ledde ut mig till ambulansen med tången och tarmen i handen. Ner för trapporna i trapphuset och ut på gården. Med byxorna vid fotknölarna och navelsträngen hängande mellan benen. Inte ens en filt runt om mig, ingenting.

I ambulansen fick jag panik! Varför fattar de inte att allt mitt maginnehåll ramlat ut och jag är döende?

Jag minns inte mycket av färden till sjukhuset.

Nästa sekvens jag minns är att jag ligger fastspänd på en brits i ett rum med möbler av metall och jag ser grönt tyg. Det är flera personer vid min fotända och de försöker slita ut det lilla som finns kvar i min mage. (De tog ut moderkakan, men det förstod ju inte jag).

Jag minns att jag skrek förtvivlat: ”Varför tar ni ut resten av mina tarmar? Jag håller ju på att dö.” Men de bara fortsatte dra. Har ingen aning vad eller om de svarade, för sedan är det ganska ”svart” i mitt minne.

Jag minns att jag låg på en säng i ett rum och det kom in folk och alla skulle titta mig i underlivet. Det var säkert inte massor med folk, men jag minns det så. Någon gratulerade och jag fattade inte till vad. De sa att jag fått en bebis, en pojke. Han vägde 1925 gram och var ca 2 månader för tidigt född.

Jag förstod ingenting.

Idag är han 19 år och om en månad fyller han 20. (Edit: Han är nu 21 :-))

Previous Post Next Post

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Snövit Janson 17 mars, 2016 at 15:06

    Tack för att du delar med dig av en rörande och djupt mänsklig berättelse. Jag blev rörd till tårar. <3

  • Reply Mirella 17 mars, 2016 at 16:35

    Men gud vilken historia. Att inte veta eller förstå vad som händer. Måste ha varit så läskigt.

  • Reply Elin Häggberg // Teknifik 18 mars, 2016 at 23:54

    JÄKLAR vilken grej! Oj oj oj.. Tack för att du delade med dig. Modigt!

  • Leave a Reply

    Clef two-factor authentication